Obyråkratisk byråkrat med humor och hårda nypor
Gunnar Gustafsson, Civilförsvarsstyrelsens generaldirektör 1975-86

Ett gott skratt var aldrig långt borta i
Gunnar Gustafssons tjänsterum


När man som frivillig gräsrot ställer upp vid till exempel byggandet av en utställning har man vant sig vid att det vid invigningen svassar in några kostymnissar från centralt håll som ler mot fotograferna, häller ur sig lite propaganda inför de närvarande och sedan hastar iväg för en lunch på Stadshotellet.

Ett slående exempel som ställde den proceduren på huvudet var när Gunnar Gustafsson tog över som Civilförsvarsstyrelsens generaldirektör. "Gunnar Granit" som han kallades i folkmun var före detta socialdemokratisk riksdagsman och trots sitt nya ämbete var han fortfarande en knegare i hjärtat.

Han berättade gärna i avslappnade sammanhang att som beväring hade han varit en ganska så usel krigsman. Däremot upptäcktes omgående att hans engagemang för Civilförsvaret, och inte minst då frivilligheten, rann i hans blod.

Jag minns en gång efter en civilförsvarets dag i värmländska Hagfors. Arrangemanget var slut, utställningen avklarad och dagens funktionärer bjöds på middag med tillresta dignitärer i den lokala ledningscentralen. Min egen uppgift var att få ned alla utställningsskärmar i sina lådor och lasta allt på bilen för vidaretransport.

Mitt i allt bärande hördes en röst: "Ska inte du med och äta du. Det går fortare om vi är två om det här". Där stod generaldirektören, ensam och med uppkavlade ärmar. Han var stark som en björn och tillsammans hivade vi in lådorna på rekordtid. Därefter körde vi i lastbilen till middagen där man varit oroliga för att hedersgästen saknats.

 

 
 

Vid ett annat tillfälle i mitten av 70-talet, i Råcksta där Civilförsvarsstyrelsen hade sitt högkvarter, var mitt uppdrag att för Civilförsvarsförbundets tidskrift intervjua den nyligen tillträdda generaldirektören. Det slog mig direkt att han inte alls verkade vara en av den tidens annars så stela och fyrkantiga ämbetsmän.

Mycket riktigt, samtalet rörde sig visserligen om allvarliga saker men i en mycket lättsam ton. Gustafsson hade snabbt skakat om alla konservativa chefstjänstemän genom sin folklighet och dessutom hade han, minsann, släppt in humorn i myndigheten.

Det låg alltså nära till hands att fråga honom om hans inställning till byråkratin myndighetsutövandet i allmänhet var känt för. Han behövde egentligen inte svara på den frågan för ansiktsuttrycket var svar nog. Däremot klagade han över alla dessa sammanträden med bara prat, prat.

"Jag blir så eländigt trött men måste ju sitta där. Jag har ett knep för att inte somna; jag hänger nyckelknippan på ett finger och när jag slumrar till så faller den i golv och väcker mig".

Sådan var han, Gunnar Gustafsson.

Text och foto: Bo A.Olson


Gunnar G med sin nyckelknippa

 

Sidan publicerad 2012.03.08