RANSONERINGEN

 

 

 

 

 

 

Min första apelsin  

Jag föddes i början av Andra världskriget, ungefär då sjötransporter från fjärran länder glesnade och inte kunde förse Sverige med alla de varor vi blivit vana vid. De få fartyg, även neutrala Sveriges, som vågade ta sig över haven hade viktigare saker att transportera för landets försörjning än bananer och apelsiner.

Jag minns så väl "Solesan" och annat våra föräldrar slevade i oss skedvis av istället för naturliga vitaminer. "Apelsiner" fanns det i och för sig rikligt av, varianter i gips som hängde i butikerna och gjorde reklam för ersättningsvitaminer, men jag hade inte sett en riktig apelsin eller banan när jag började skolan och de första fartygen från tropiska länder hittade hit efter krigsslutet.

Riktigt kaffe, te, kakao med flera importerade varor fick svenskarna allt klara sig utan och istället nöja sig med mer eller mindre osmakliga ersättningsprodukter.

Det rådde även brist på inhemskt producerade livsmedel som till exempel kött, ägg, socker, mjöl och salt, för att inte tala om kryddor, gryn, ärter och baljfrukter. Skor, textilier, rengöringsmedel och stearinljus blev det också ont om.

När man insåg att kriget kunde bli långt infördes ransonering av många varor. Således etablerades Statens Livsmedelskommission, med kristidsnämnder ute i kommunerna, för att ge medborgarna särskilda ransoneringskort. Den första ransoneringen gällde kaffe, införd i mars 1940, vilken tillät varje person köpa 13 gram per vecka vilket var en bråkdel av svenskarnas normala kaffekonsumtion före kriget.

Drivmedel var en annan vara vi måste klara oss utan för all bensin och diesel gick till försvaret och andra samhällsviktiga funktioner.

I oktober 1945, efter krigsslutet, slopades nästan all ransonering och de första båtarna med så eftertraktade "lyxvaror" som till exempel riktigt kaffe anlände till svenska hamnar. Jag minns att min far fick tag i ett paket riktiga cigaretter av märket "Blue Master" och att jag fick smaka min allra första riktiga apelsin.

Stockholmspojks beredskapsminnen

 

Ransoneringskorten

Myndigheterna visste redan i mars 1940 att många andra varor, förutom Kaffe och te, skulle komma att ransoneras så ett speciellt inköpskort (beredskapskort) trycktes upp temporärt för att gälla ransonerade varor i en månad. Därefter producerades speciella kort för varje vara.

Förutom beredskapskortet fanns det i början av 1940-talet olika former av ransoneringskort för kaffe, te, kakao, tvätt- och rengöringsmedel, mjöl och bröd, fläsk, köttvaror, socker, ljus, matfett, mjölk, skor med tillbehör och skoreparationer, textilvaror, ägg och tobak. Det fanns också så kallade småbarnskort för föräldrar.

Ransoneringssystemet fungerade som sådant, men med den baksida av "svart" handel som så gott som all ransonering för med sig.

 


Till och med kungens bilar måste köra på gengas
 

Gengasen

När det under Andra världskriget rådde brist på fordonsbränsle användes gengas (populärbeteckning för generatorgas) som ersättning. Gasen, som man får genom förbränning av trä eller kol i gengasaggregat, var mycket viktig för att hålla transporterna samt jordbruket igång.

Även en del privatbilar kördes på gengas och i november 1940 fanns det drygt 22000 gengasbilar i landet vilket året efter ökat till mer än det tredubbla.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (RKE) ansvarade för planering och lagring av samhällsviktiga råvaror och samarbetade under beredskapstiden i gengassammanhang med Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). RKEs uppgifter övergick 1962 till Överstyrelsen för ekonomiskt försva r (ÖEF), sedermera Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) vars ansvarsområde nu ingår i Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

 

Gengasaggregatet laddas Buss med aggregatet på släp Risken var störst vid tändandet av aggregatet

Modernare lastbil konverterad till gengasdrift

 

 

 

Suezkrisen och Oktoberkriget

Tidigt på våren 1956 infördes åter en ransonering på bensin på grund av den så kallade "Suezkrisen" då transporter genom Sueskanalen stoppades och tvingade stora tankfartyg att runda Godahoppsudden på väg till Europa från Mellanöstern. Det blev då bland annat förbud för privatbilister att köra sina fordon på söndagarna.

1973 återinfördes ransonering på bensin i Sverige till följd av det så kallade "oktoberkriget" i Mellanöstern. OPEC-länderna som stött Egypten och Syrien drog in exporten av olja till länder som stött Israel i kriget. I januari 1974 utökades rnsoneringen till att gälla förutom drivmedel även andra former av bränsle. Även restriktioner för användandet av varmvatten infördes.

De flesta av dessa ransoneringar avskaffades redan efter ett par månader när leveranserna återupptagits.

 

 

 

 

Ersättningsprodukter

Om Sverige ännu en gång skulle "stängas av" började Överstyrelsen för Civil Beredskap (ÖCB) under 1980-talet tillverka vissa inhemska produkter som ersättning för importerade.

Det rörde sig bland annat om hygienartiklar som till exempel tvättmedel och tvål.

Även vissa textilier som sockor i exemplet här bredvid.


Krisbatterier

Batterier är nuförtiden en produkt vi knappast skulle klara oss utan. Tänk bara när elen försvunnit och man varken har tillgång till belysning, radionyheter och mycket annat vitalt.

Ändå är de batterifabriker som funnits i Sverige flyttade utomlands eller nedlagda.

ÖCB tog då vid nedläggningen över maskinutrustningen och lade den i malpåse.

Bilderna här intill är från en temporär lokal i södra Småland där maskinerna för batteritillverkning plockats fram och testkördes.

 


Några som testade krisbatterierna var kanske inte så imponerade av kvalitén jämfört med moderna importerade. Men de var helt klart bättre än att ha inga alls.

 

Beredskapslager

ÖCB inrättade även beredskapslager för viktiga importerade råvaror, både utomhus som till exempel salt, och i bergrum

Bergrum för oljelagring